Du som surfar runt i Apelviken idag kanske inte ens var född i början av 80-talet, men det skulle kanske ändå vara lite intressant att få reda på hur det en gång började?
Jag tror att det var så att bröderna Britschgi, Caj och Mikael, upptäckte Apelviken precis i början av 80-talet. På den tiden fanns i princip bara jättestora plastplattformar på typ 30 kilo, av märkena Windsurfer, Mistral och Windglider.
Caj hade kontakter med Mistrals generalagent och fick tag på några reklamationer som han skalade av plasten på, också shapade dom till skumkärnorna till små eländen. På bilden här ser ni ett dåtida bygge från Sven Adner, som också var polare med bröderna B.
1981 började alltså s.k. hemmabyggen eller sinkers finna dagens ljus. Det var väl ett stort uppsving för frigolit och epoxy-branschen… Runt 1982 kom även anpassade riggar med lite kortare bommar och genomgående topplattor och något år senare kom Mylar-segelduk som gjorde seglen lite lättare och mer formstabila.
1984 var det dags för den första organiserade Funboard-turneringen i Sverige. BMW Funboard Cup. Första deltävlingen var i Tylösand på våren och efter två s.k. course-race runt Tylön och fyren, delades det ut prylar till dom 5 bästa för cirka 75.000 kronor! Alla upp till 16:e plats fick fina prisprylar. Det var förresten den helgen som bröderna Herreys vann Eurovison Song Contest.
Tävlingsdisiplinerna på den tiden var courserace, slalom och wave. Vindgränsen var satt till 6 m/s och dem flesta ansåg att ett 6,0 kvm segel räckte bra, kompletterat med ett par mindre stormsegel på 5 resp 4 kvm.
Det fanns egentligen inga riktigt bra standardbrädor, men dem som dominerande var F2 och Mistral. Snabbaste brädorna byggde Guy Lilljegren. Killar som Arto Kantojärvi, Tomas Persson och Patrick Troell var ofta i topp. Anders Bringdal var runt 17 år men han vann om jag minns rätt i Halmstad 1984 på en Klepper-prototyp. En del andra nordbor var också med ibland. Tim Aagensen (DK), Svein Rasmussen (N), Gustaf Samelin (FIN) var några som ofta var med och höll sig långt framme. Ibland när man seglade in på 35:e plats kunde man trösta sig med att man ändå kom 15:e bland svenskarna. Eller typ 7:a bland svenskarna som körde på standardbrädor.
Tävlingarna bevakades av tidningen SurfSport som kom ut med typ späckade 64-100 sidor varje månad.
Fredagen 31/8, 1984 var det alltså dags för BMW-Cup i Apelviken. Själv hade jag aldrig varit där, men man hade ju hört att det skulle vara väldigt “bra”. När vi kom körande på E6:an, norra infarten till Varberg (på den tiden fanns inte motorvägen utan E6:an gick genom stan), så möttes man precis efter järnvägsövergången innan Lassebacka/Röda Torget, av en jättelik banderoll “BMW FUNBOARD CUP- VARBERG”.
Verkar enkelt att hitta trodde vi, in i stan och leta efter stranden, men vi hamnade vid Lilla Apelviken och där var det heldött. Blåste gjorde det och därifrån såg vi att norrut kan det ju inte vara. Några minuter senare rullade vi in på parkeringen, mitt i Apelviken… (Det tog nog ytterligare 5 år innan någon kom på att man kunde använda norra parkeringen.) Sicken drömsyn som mötte oss. På den tiden hade alla fabriksteam spärrat av parkeringen med plastband. BMW/Mistral, Tiga och F2. Vi fick ställa Amazonen en bit bort och börja lasta av…
Just denna tävling gick nog till historien som den mest lyckade funboardtävlingen någonsin i Sverige. För det blåste i tre dagar och det tävlades i alla discipliner. Precis som på Hawaii. Första dagen körde vi courserace (M-bana) i nordlig vind i typ 10m/s. Perfekt för 6.0m2, på lördagen var det också course i västlig vind och på söndagen körde vi slalom i 15m/s sydväst. Jag uppfattade då vågorna som “logo-höga”, dvs uppåt 3 meter och alla hade bra koll utom jag som hamnade i tvättmaskinen vid första rundningen. Och där höll jag mig kvar till semifinalen var körd. Denna söndag körde man även en losers-runda, dubbel eliminering.
Sedan när detta var klart framåt eftermiddagen, då var det dags för wave! 16 bästa i totala listan fick vara med. Men alla ville inte vara med. Så det var väl typ 12-13 stycken tappra som gjorde upp. Det var väl av ren självbevarelse som många inte ställde upp. Det var nämligen inte så många som visste hur man gjorde för att hoppa. Ja, alla hade vi väl varit lite luftburna någon gång, men att från det kunna göra några konster som kunde ge poäng, var vägen lång.
Konsterna som drog hem applåder och poäng i finalen var; duckjibe, donkey-kick (vinkla brädan i hoppet), nose-dive-landningar och handen i vattnet gippar… Två världscupseglare gjorde upp i finalen, Tomas Persson (Halmstad) och Johan Salén (Täby).
Wow, tänkte jag nu var det bara att ut och träna. Vinden la sig på slutet och jag stack ut med North Sinkerline 4.0 segel. På vykortet här ser ni mig med det röda seglet mitt i bild. (Jag köpte vykortet nere i stan tio år senare…)
Resultatet från tävlingen i Varberg? Jo Tomas Persson vann totalt, tvåa kom Anders Jönsson och trea blev Stefan Axelsson (båda skåningar) och själv slutade jag på 42:a plats av ungefär 75 startande.
Ja det var lite historia från forntiden, och sedan den helgen 1984 har det väl alltid varit någon ute på vattnet när det blåst…
// Anders Björkqvist
